helvetestratten

Jag iakttar med stort intresse väst-människors sätt att agera i ovanliga situationer.  En sådan situation skapades ca 06.25 denna morgon. Jag vaknade av att böckerna överst i min bokhylla trillade ner på golvet, hela mitt rum var försatt i svängningar och som nyvaken är det inte lätt att vara rationell. Jag fann snart ordet jordbävning i mitt avdomnade vokabulär och låg kvar ett par sekunder för att vara säker på att jag levde, sen kom min mor infarande med en tydlig ton av panik i rösten, ganska förståeligt med tanke på att hon bodde i San Fransisco några år som barn. Men dessa få sekunder av kaos i våra kontinentplattor är inget om man sedan jämför med stormen som följer. I media och på arbeten Skåne runt, samtalsämnet idag, imorgon och veckor framöver kommer att vara varje människas personliga version av vad som hände just deras morgon den 16 december 2008. På Sydsvenskan hade nära 500 människor "kommenterat" jordbävningen under de 15 minuter artikeln då hunnit ligga uppe. Det intressanta var att alla sa samma sak och att de på något sätt kände sig tvungna att berätta, skapa samhörighet. Samma fenomen har kunnat beskådas efter andra händelser som Stormen, Tsunamin, Då när grannen brann inne etc. Och oftast är rösterna man hör inte förfärade eller skakade, utan istället med en tydligen accent av äventyrslusta och spänning. Att vältra sig i andra människors olycka är en annan otroligt osmaklig företeelse bland folk på senare tiden, men det hör egentligen inte till det ämne jag nu först och främst ville beröra.