helvetestratten

för ett tag sedan skrev jag om mitt förhållande till Marcel Proust och stor litteratur som är på gränsen till vad man kan hantera. Det är nämnligen så att jag har strandat i I skuggan av unga flickor i blom som är andra delen i romansviten På spaning efter den tid som flytt. Att läsa Proust är som att äta en alldeles för stor semla, mäktigt, och ger inget utrymme för egna tolkningar eller andra reflektioner än över hur överväldigande vackert språket är, Som en viss Olof Lagercrantz skrev så förbrukar Proust allt syre vilket gör hela läsandet till en ovanligt krävande process (även om man får igen det mesta om man väl ger sig hän), Men nu måste jag göra ett uppehåll. Med I skuggan...  som ständig kompanjon på nattygsbordet och på resan har jag knappt kunnat rikta tankarna mot annan litteratur, min frustration över att inte komma framåt har gjort mig avtrubbad. Läsandet får aldrig bli ett självändamål, den får inte ersätta vårt själsliga liv, för då leder den till passivitet och det är vad som nu skett. Att tillvarata sin egen kreativitet är mycket viktigare än att tillgodogöra sig andras.

Just på grund av detta måste jag gå på avgiftning och ta tag i de böcker jag försummat till fördel för ett verk som är mig övermäktigt. Dessutom har jag en massa kemi och fysik att läsa, som mer eller mindre omedvetet fått lida till fördel för en bok som jag alltför sällan tagit tag i men som ändå tagit min energi. I'm done.

man kan aldrig sluta fascineras och äcklas över journalisternas sätt att, likt gamar som flockas kring ett as, fullkomligt frossa i överflödiga detaljer kring vissa händelser. senast idag när det kom besked om ännu en skolmassaker låter SvD en prao-elev skriva en artikel om hur mördaren var, egentligen. en skolkamrat säger att: "som vilken annan kille som helst. – Det enda som var litet märkligt var att han inte hade någon flickvän. Alltså ingen casanova precis".
 Det är brabra nu att vi vet att alla som inte har någon flickvän är potentiella galningar som mycket möjligt kanske kommer ha ihjäl 20 personer på en skola nära dig..relevant detalj, bra där SvD

En efterkonstruerad "sanning" som inte har något värde överhuvudtaget, varken ur nyhetssynpunkt eller för att förebygga liknande händelser. Ju mer man skriver om det desto fler gånger kommer det att ske, det är en modesak precis som allt annat som dumpas i den stora, virtuella mentala sophög som bloggo-sfären och nyhetssidorna är.

ingen bild till det här tycker jag är passande.

min pappas kommentar till förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och D. West

Jag måste slå ett slag för riktigt modefoto. Jag orkar inte med själlösa modeller som stirrar tomt in i kameran med putande läppar och ser ut som idioter. Idioti är otroligt osexigt och därför tilltalas jag inte av dessa hyperredigerade plastmänniskor. Allt de rör vid blir till skit och deras kläder blir därför fula.
När det kommer modereportage eller nya kollektioner med snyggt foto blir jag däremot alldeles till mig. Gah, det är vackert så det skakar om mitt inre, vackert är smärta. Jag älskar det. Se t.ex Hedi Slimane's diary, han är mest känd för designerjobb för Dior Homme men hans foto tar modefotografi till andra dimensioner. Dödligt snyggt som får mig att lämna alla människohatande tankar bakom mig.

Senast i raden av snygga fotosessions i modevärlden måste komma från Filippa K. Under namnet Mojave desert
 har de lyckats skapa en fin blandning av svartvita färgbilder i en subtil, ljusdimmad svensk ton (i öknen!). Jag har klippt ut vissa bilder ur katalogen och satt upp på väggen. Människor i svartvitt som tittar ner i marken må vara långt ifrån orginellt men vissa guilty pleasures måste man få ha. Knark för min estetiska sida.








hedi darling. lovely