jul-koma
Aldrig förr har jag gjort så lite. Men i mitt huvud börjar stora illusioner att ta form, inom mig är jag kreativ och väntar bara på en trigger för att allt ska kunna anta fysisk form. Eftersom min framtid är oklar och min ambivalens är så grav att jag inte ens kan föreställa mig hur nästa månad ska se ut planerar jag istället decennier framåt. jag vill skriva, jag vill fotografera, jag vill stifta lagar, jag vill borra i mossar, resa västerut och österut, uppfinna nya saker, se alla filmer och läsa alla böcker, träffa intressanta människor och vara ensam, starta ett eget företag. Jag undrar om man måste vara banbrytande och tänka helt olikt alla andra för att kunna slå igenom idag, är det så att det som redan finns inte kan göras om därför att folk suktar efter nya meningar och vyer? Jag ser på hela livet som en lek, alla leker i samhället. All utbildning är lek, underhållning är i högsta grad en lek, politik och lagar är bara lek. Vi människor hittar på stadgar och regler för att kunna ha ett samhälle, men vad är det som säger att det måste vara på på det viset, varför skulle detta vara det smidigaste sättet att tillbringa en livstid på jorden. Det är nog med det här i bakhuvudet som gör att det för mig blir extra svårt att välja, när jag läst lite juridik kände jag bara att det är ett skämt och alla bara låtsas jobba med dessa textmassor för att kunna upprätthålla "samhället". Kanske borde jag välja det mest lekfulla av allt, det som inte bidrar till någonting egentligen, att skriva. Skrivandet är en otroligt komplex process som det, faktiskt, inte finns några regler för. De bästa texterna föds nog ändå när man vänder ut och in på sig själv och eliminerar slussen mellan sin hjärna och pappret. För det krävs nog mer än bara kunskap om grammatik och vokabulär.
Jag jobbar på det.
fin symbolik, jaja
re: hype (hajp?)
Jag läser på aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article3915275.ab) att det nu blivit populärt bland recensenterna att såga hyper så fort som möjligt. Har de bara den fundamentala mänskliga längtan efter att vara unika eller är de verkligen av ett annat släkte, möjligen en kombination? Jag undrar hur många gånger man låtit betyget i en recension avgöra valet av bok, film, musik etc. "De säger att den där filmen ska vara bra" - "Jaha, man kanske skulle se den då."
Julen har förresten varit här, god jul, bästa presenten var ett par skinn-handskar eftersom jag annars låter mina händer vara bara och spricka i kylan, vilket de visserligen gör i alla fall efter en tid. Jag har inte handlat kläder på ett halvår men man kanske borde hjälpa till i kampen mot finanskriser och köra en ordentlig shoppingrunda i mellandagsrean? Samtidigt kan jag inte riktigt hålla med om att enda lösningen ut ur alla finansproblem är ökad konsumtion, man kommer aldrig kunna grunda hela välfärden på köphets, kanske ökad handel med tjänster och icke fysiska ting. Mer om mina fantastiska ekonomi-teorier en annan gång.
Jag frågar också mig själv vad man bör göra på nyårsafton.
julafton hemma, när kommer låten Green Christmas?
Berusning i hypens hetta
Säkert har de flesta år i mitt liv innehållit en och en annan hype, men aldrig förut har jag lagt märket till dem så som i år. För att name-droppa lite så har vi Björn Gustafsson, Batman; The Dark Knight, Glasvegas, Nordpolen, MGMT, vampyrer, finanskrisen 08, Skåne-jordbävningen, välgörenhet, Blondinbella, Spotify, iPhone ....osv osv Observerar man fenomenet hype kan man likna det vid ett mindre vansinne, ofta startar det på en ganska indie nivå som sedan hetsas upp i större medier och sedan exploderar (eller lever vidare). Det mest irriterande är media och recensenterna som bara lyssnar på varandra, ingen vill uttala en egentlig åsikt av rädsla för att senare bli dömda vilket resulterar i otroligt oengagerade recensioner som kopieras i tidning efter tidning för att till slut läsas av människor som tror att detta är en bra smak/åsikt att adaptera. Det är helt obegripligt att en massa tänkande människor i ett demokratiskt land plötsligt lägger ner tankeverksamheten och följer flocken i frågor om musik- och filmsmak etc. Som jag skrivit i tidigare inlägg så måste människor lyssna mer på sig själva, mindre på andra och känna efter själv vad som verkligen tilltalar dem. Sen är det skillnad på saker som verkligen är bra och kvalité och sådant som bara är framhetsat som "senaste grejen".
Nuförtiden, i internerans tid, har det blivit mycket lättare att skapa fler hyper på kortare tid, nu existerar verkligen begreppet "känd över en natt" på riktigt, alla har idag tillgång till information 24/7 och alla vill ha allting nu i obegränsad upplaga. Jag kan märka det på mina egna behov som också blivit närmast maniska just under det gångna året. Jag kan inte nöja mig med så mycket musik som behövs utan ska varje dag hitta ett nytt favoritband och söker dagligen för först hitta det nya och intressanta. Ingen människa kan lyssna aktivt på 80 GB musik men vi känner ändå behovet efter att ha det. När jag försöker tänka sunt på vad jag egentligen håller på med kommer jag fram till att mitt handlande är ett slags utveckling på samlarinstinkten och det faktum att det finns ständig tillgång på en vara som jag sätter främst av materiella njutningar; music. Jag kommer inte sluta hetsa i mitt sökande på musik och media kommer aldrig sluta att hetsa för att hitta (=skapa) en ny fluga.
Nu är det dags för den första julmaten, adjö.
Detet, min undermedvetna terrorist.
Jag har varit på en liten glögg-tillställning och trots den överväldigande jul-mysigheten blir min hjärnas reaktion alltid den motsatta. Förmodligen har något blivit helt fel, för ofta i gemytliga sammanhang blir jag som mest deppad, min hjärna ger en reversibel reaktion och det är ganska otrevligt. Jag fäller cyniska kommentarer och kan inte riktigt spela med i de trevliga samtalsämnena, kanske vill mitt undermedvetna sabotera. Jag vet ju hur jag ska bete mig väluppfostrat i sociala sammanhang, men när någon säger att "Mamma Mia är en fantastisk film" så tappar jag masken och hjärnan hakar upp sig som den brukar när jag är ställd inför en retorisk strid. Jag plockar fram mina adjektiv-vapen och totalsågar även den vänligaste människans uttalanden som kanske inte ens från början var menade att ta på så stort allvar. Jag är inte elak, jag vill bara att någon ska säga emot och tycka tvärtom.
För att lätta upp stämningen lite har jag därför tagit tag i mina Polen-foton och redigerat lite kyrkogårdsbilder. Det är tillfredsställande med korrekta kontraster och feta färger. Smakprov på en cool bild finns nedan. godnatt
ah, julefrid över nejden rår.. .
I år har jag gjort en liten specialare, helst av allt hade jag låtit bli att köpa julklappar överhuvudtaget dels för att det är dyrt och dels för att det är hemskt tråkigt. Men folk har då en tendens att tro att man inte bryr sig eller är snål och därför har jag i alla år varit illa tvungen att julhetsa precis som resten av befolkningen, trängas och svettas i butiker med andra människor och sedan låtsas att man köpte "sånt som man själv skulle vilja ha, det är tanken som räknas"-presenter. Men i år blir det inget i den stilen. I år har jag varit en kreativ pysseltomte och gjort egna presenter. Eftersom ingen jag känner läser den här bloggen än så kan jag ju avslöja att jag tryckt tröjor. Jag har köpt textilfärg och tagit fram mina estetiska anlag, resultatet är helt fantastiskt måste jag säga, sjukt snyggt. Bilder kommer senare.
Annars då? Jo igår var min plan att handla lite kläder men det gick helt i stöpet efter en kvart ungefär. Jag fick små neurotiska sammanbrott av affärernas bakgrundsmusik. Julmusiken. Hur fungerar det för alla expediter? Blir de sjuka i huvudet efter december månad? det hade jag nog blivit, jag gillar julmusik men inte julskval, alldeles fruktansvärt usch.
mvh eder surtant i cyber
En lista
Listor är bra. Ibland föraktar jag människor som gör listor på kvällen innan de lägger sig över vad de ska uträtta nästa dag. Sedan följer deras dagar ett trevligt mönster och de vet alltid exakt vad som kommer att hända härnäst. Detta förakt bör nog snarare tolkas som avundsjuka, jag gör aldrig sådana listor. Men att göra en liten, otroligt subjektiv lista på årets bästa musikhändelser känns som en helt rimlig prestation från min sida:
2008 års 10 bästa album
1. Wildbirds & Peacedrums - The Snake
2. Esbjörn Svensson Trio - Leucocyte
3. Mogwai - The Hawk is Howling
4. Detektivbyrån - Wermland
5. Anja Schneider - Beyond the Valley
6. Zeigeist - The Jade Motel
7. Glasvegas - Glasvegas
8. M83 - Saturdays = Youth
9. Kavinsky - Blazer
10. Frida Hyvönen - Silence Is Wild
2008 års bästa konserter
1. The Streets, Roskildefestivalen
2. Explosions in the Sky, 6/5 Debaser i Malmö
3. Hojfen Balagan, 9/6 hemma på min gräsmatta (även bra 30/11 mejeriet)
4. Shantel & Bucovina Club Orkestar, Roskildefestivalen
5. Zeigeist, Emmabodafestivalen
6. Wildbirds & Peacedrums, Malmöfestivalen
7. Avishai Cohen Trio, 4/10 Mejeriet i Lund
8. Justice, Emmabodafestivalen
9. Chemical Brothers, Roskildefestivalen
2008 års bästa låtar
1. It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry - Glavegas
2. För sent för Edelweiß - Håkan Hellström
3. Goin' to Acapulco -Jim James & Calexico (fr filmen I'm Not There)
4. If I Had A Heart - Fever Ray (!!!)
5. Come Fly With Me (Sinatra cover) - Anna Ternheim
6. re: Stacks - Bon Iver
Retroaktivt bra låtar som jag lyssnat mycket på under året
1. Just Like Honey - The Jesus & Mary Chain
2. Believe, Beleft, Below - Esbjörn Svensson Trio
3. A French Love (Naked Version) - Anna Ternheim
4. Vem kan segla förutan vind - Jan Johansson
5. In White Rooms - Booka Shade
6. Nocturne In D Flat Major Opus 27 No. 2 - Frédéric Chopin
7. Racing Like a Pro - The National
8. Smash - Avishai Cohen
9. The Only Moment We Were Alone - Explosions in the Sky
10. Travel is dangerous - Mogwai (som vanligt)
En ganska oplanerad lista som bara poppade upp i huvudet. Egentligen borde jag skriva en liten motivering på vissa av dem. Min retro-lista är mig mer kär, och jag tycker att 2007 var en fin årgång. Sammanfattningsvis måste jag säga att 2008 inte var ett speciellt bra musikår. Men 2009 kommer att bli det! Vi ser fram emot The Knife's Darwin-opera, Karins soloprojekt Fever Ray, Radio Dept.'s två år försenade release och en massa spännande turnéer, festivaler och Best-Of-plattor...
RIP Esbjörn Svensson. Hans dödsfall bidrog till en markant nedgång på den genomsnittliga kvalitén på jazz i världen.
Roskildefestivalen i år, finfina grejer!
enade vi stå. ibland.
Jag iakttar med stort intresse väst-människors sätt att agera i ovanliga situationer. En sådan situation skapades ca 06.25 denna morgon. Jag vaknade av att böckerna överst i min bokhylla trillade ner på golvet, hela mitt rum var försatt i svängningar och som nyvaken är det inte lätt att vara rationell. Jag fann snart ordet jordbävning i mitt avdomnade vokabulär och låg kvar ett par sekunder för att vara säker på att jag levde, sen kom min mor infarande med en tydlig ton av panik i rösten, ganska förståeligt med tanke på att hon bodde i San Fransisco några år som barn. Men dessa få sekunder av kaos i våra kontinentplattor är inget om man sedan jämför med stormen som följer. I media och på arbeten Skåne runt, samtalsämnet idag, imorgon och veckor framöver kommer att vara varje människas personliga version av vad som hände just deras morgon den 16 december 2008. På Sydsvenskan hade nära 500 människor "kommenterat" jordbävningen under de 15 minuter artikeln då hunnit ligga uppe. Det intressanta var att alla sa samma sak och att de på något sätt kände sig tvungna att berätta, skapa samhörighet. Samma fenomen har kunnat beskådas efter andra händelser som Stormen, Tsunamin, Då när grannen brann inne etc. Och oftast är rösterna man hör inte förfärade eller skakade, utan istället med en tydligen accent av äventyrslusta och spänning. Att vältra sig i andra människors olycka är en annan otroligt osmaklig företeelse bland folk på senare tiden, men det hör egentligen inte till det ämne jag nu först och främst ville beröra.
Får vi inte nog spänning av filmerna vi ser och i böckerna vi läser?
wow
Igår kom jag tillbaka från min strapats i Stockholm helt utmattad efter Nobelfesten dagen innan. När folk säger att Nobelfesten är festernas fest är det ingen överdrift, festligare och muntrare tillställning har jag aldrig varit med om. Dagen såg ut såhär:
Jag gick upp kl 9 och åt ordentlig frukost. Sedan promenerade jag ner mot Stureplan där jag bokat en frisörtid kl 11.30, lite tidigt kanske men sen var å andra sidan resten av dagen fri. Uppsättningen tog ca en timme och sen vågade jag inte röra mig av rädsla för att allt skulle förstöras, så klart började det att regna lite senare så jag köpte ett paraply. Resten av dagen promenerade jag bara runt i stan och gick tillbaka till vandrarhemmet vid 15 för att vila, klä på mig och lite annat.
Efter 17 tog jag en buss mot Stadshuset men kom inte så långt eftersom trafiken så småningom stängdes av, så jag promenerade ca 100 meter och stod sedan vid entrén i väntan på min kavaljer, morfar, som skulle anlända från konserthuset med buss. Ice cold. Jag såg hur folk droppade in och Mona Sahlin såg oförskämt nöjd ut, usch. Efter att jag krånglat av mig min kappa och bytt skor började vi dra oss mot Blå Hallen och på signal intog folk sina platser, allt var synbart extremt planerat utan att man kände sig vallad med tvång. Bord 64 med herr Somell till bordet, mycket fin utsikt över både honnören och trappan. Hederfolket vandrade ner för trappan till tonerna av två trumpetare och orgel, jag försökte le men det resulterade bara i okontrollerade ryckningar i ansiktet. En slags dold nervositet? Efter två skålar i champagne kommer första delen av underhållningen och eftersom det är Mozart är det såklart ganska buskis, har alltid förvånats över de som försökt göra om hans operor till något annat än vad de faktiskt är, det här är som det ska vara. Sen kommer förrätten, ah! Samtalsämnena under kvällen ändras väldigt snabbt men det mest intressanta är att diskutera mat. För att göra detta inlägg läsbart hoppas jag genast över till huvudrätten som är en slags 90-tals-kreation och som min kavaljer uttrycker det "Jaha, kött, sås, potatis och grönsaker-resten är bara detaljer". Riktigt så enkelt är det ju förstås inte men huvudrätten konkurrerades ut totalt av vinet Chateau Moulinet 2000, ett helt fantastiskt vin. Efter ännu lite mer underhållning och otroligt trevliga konversationer, beundrar jag ljussättningen i Blå Hallen och konstaterar att jag matchar min sjal perfekt med den röd/gröna kombinationen. yes. Sedan släcks det ner och efterrätten och isfacklor promenerar ner för trappan. Detta är ett skådespel i sig, lite overkligt. Till sist och bäst kommer alltså Poire Belle Helene (=ingefär/vaniljkokta päron med en slags chokladövertäckt kaka och glass). Dessertvinet smäller högst ikväll, Beerenauslese Chardonnay, Helmut Lang 2006 , hela bord 64 och förmodligen resten av festfolket sitter i ett glitterbestrött rökmoln hänförda av smakexplosioner och lycka. Kvällen går fort och innan jag hinner säga kaffekopp så är det dags för dans. Ett par valser senare fyller vi på med champagne i Prinsens Galleri, där kan man skymta VIP-rummet som döljs endast med ett tunt draperi av tulpaner(?!) Alla intressanta människor passerar förbi och jag ägnar en stor del av kvällen åt att bara titta på hur t.ex Le Clézio beter sig på party. Resten av kvällen orkar jag inte skriva om utan bevarar det för eget ändamål. Jag tar i alla fall cykeltaxi hem, lätt värt 50 kr. Så han får 100 istället. Ja detta var kvällen i stora drag, jag kommer förmodligen att dra referenser till detta länge. Och jag måste få tag på vinerna. Göra en Proust.
hej
Ko-stall V.S Blå Hallen
Ännu ett exempel på min totala på oförmåga att hantera kontraster i livet började formas idag. På onsdag ska jag på Nobelfesten och högtidsdräkt är ju som bekant dress code. Till vardags har jag nästan alltid jeans och min stil är ganska minimal och subtil, jag är inte bra på bling bling. Dessutom jobbar jag med att vaccinera kor och det är inte så himla glamoröst. Men nu är målet alltså att ösa på med allt guld och glitter som går att hitta. Jag började så försiktigt att putsa mina svarta skor, vädra långkappan, låta sy upp en sjal och försöka välja smycken. Min kära mor har rotat fram sina auktionsfynd och nu ska jag alltså välja. Guld eller silver? Stenar eller slätt? Antikt eller nytt? Detta är verkligen ett sinnessjukt lyxproblem och jag äcklas lite av mig själv.
snabbinlägg
Jag kom precis på att jag tar skrivande och litteratur på för stort allvar. Att skriva någonting snabbt är nästan omöjligt för mig då jag vill få in alldeles för mycket av mina tankar i mina texter och vill att det ska vara otolkningsbart perfekt. Men som det står i boken Låt Proust förändra ditt liv så är konsten att lägga ifrån sig en bok väldigt viktig. Man får inte låta sitt liv kretsa allt för mycket kring det skrivna ordet. Vanliga saker som händer om man är för seriös är till exempel:
1. Man tror att författaren är ett orakel som har svaret på allt och alltid har rätt, när hon i själva verket bara är ännu en människa med ännu ett sätt att se på världen, som av naturliga skäl bör vara skilt från din egen världsbild. Tänk själv! Det som redan skrivits är ingen nyhet.
2. Att man blir oförmögen att skriva efter att ha läst en bra bok. Det är nog det som händer mig väldigt ofta och som gör att jag blir för kritisk. Jag tror att man måste läsa mycket för att bredda sina vyer, sen bör man inte låta sitt eget skrivsätt bli alltför påverkat. Ens egna tankegångar kan vara väl så intressanta.
3. Att vi blir konstnärliga avgudadyrkare. Det är en liten utveckling av första punkten, men jag stör mig otroligt mycket på "citerare" dvs människor som tror att deras favoritförfattares meningar ska rädda dem och att de ska bli sedda som mer intelligenta om de citerar stup i kvarten. Är det verkligen intelligent att enbart återanvända en annan människas redan uttalade åsikter? Sen kan det ju vara kul att ibland ha referenser att stödja ett samtal mot, men alltså inte att ha det som standardstrategi.
Även den bästa bok förtjänar att läggas åt sidan.
Tänk själv och säg själv!
estetiken i sten, död och förfall
Nu är jag äntligen hemma igen. Min tanke var egentligen att gå till Smålands nation ikväll och dansa till Roland M. Dill, men med 20 minuters marginal fick jag ge upp ganska snart. Nu ska jag bara redigera alla bilder jag tagit, en del helt fantastiska, det brukar vara så när jag varit i Polen. Jag har fotograferat enbart i RAW-format och delvis helt manuellt så kvalitén ska det inte heller vara något fel på.
Igår, fredag, besökte jag Warszawas judiska begravningsplats, inte för något annat skäl än att jag är intresserad av olika begravningsplatser. Varför detta morbida intresse kan ju vara en befogad fråga. Kyrkogårdar är stilla och tysta områden som finns till för att bevara minnen genom att göra en fysisk plats för att försöka förbinda sig själv med den som inte längre existerar. Atmosfären går inte att finna någon annanstans. Förutom detta så är det ofta väldigt vackra platser med många olika väl genomtänkta små monument av olika art där föreningen av natur och människoverk är väldigt harmonisk. Warszawas judiska kyrkogård är en mycket stor plats bakom höga murar och med en robust järnport mitt inne i stan precis vid gränsen till det som under kriget utgjorde Warszawas getto. När man börjar gå längs grusplanen vid huvudingången möts man av en mur gjord av gamla, delvis krossade gravstenar som omringar de nya gravarna som tillkommit de senaste 60 åren, dessa gravar är inte särskilt många. Bara några meter in slungas man hundra år bakåt i tiden, tidsglappet gör ont att reflektera över. Buskar och träd växer fritt något som lett till att gravstenar står snett eller trillat sönder, det finns inga ordentliga gångvägar förutom den stenlagda huvudallén som sponsrats av olika människor. Ett stilla vemod ligger över området där de som skulle kommit hit för att sköta om gravarna dog en för tidig död, på fel sätt, fel tid och fel plats. De som ligger här har inga efterlevande. På svenska kristna kyrkogårdar råder oftast extrem ordning och sjukligt skapande av symmetri i naturen, här på Cmentarz Żydowski finns bara naturens egen symmetri och det kan störa sinnet hos de flesta, inklusive mig själv jag började genast planera det bästa sättet att rädda denna plats som inom några decennier kommer att existera endast i form av grus och gräs. Även om platsen är otroligt fascinerande som den är nu så borde det ligga i det judiska samfundets intresse att försöka göra något åt förfallet som jag mest genom en fotografs ögon dokumenterat.
Obelisk som tudelats och landat.
En ganska talande bild
här sitter ingen mer
p.s bilderna är inte färdiga så kolla på www.flickr.com/photos/ToveK för att få the real deal sen.
ord som går över och in i varandra
Jag håller på att explodera. På bara två dagar har jag fyllts av intryck och upplevelser så till den milda grad att jag inte ens kan uttrycka mig. Jag bär alltid med mig min Moleskine för inpulser av skrivlust, men för tillfället har jag känslan att vissa intryck inte är nämnbara än mindre möjliga att skriva ner. Detta för att det mesta i vardagen kretsar kring en själv och man i princip aldrig behöver reflektera över andra människors situationer. Dagens händelser utgör ett exempel; att i ena stunden besöka en polsk kyrkogård sedan besöka ett ålderdomshem med mer eller mindre tokiga åldringar som utgör de som samhället värderar som lägsta skiktet, för att slutligen sitta och äta middag hos en multimiljonär med en faiblesse för japanska svärd och franska bulldoggar. Att vandra på leriga bakgator i en polsk förort iförd sina nyköpta finskor som ska kunna fungera i möten med döden och i kapitalismens högborg där ingen stannar upp. Alla dessa intryck går om och in i varandra och skapar ett smärre kaos i min sambandscentral. Jag och säkert de flesta svenskar är vana vid att lugnt kunna leva i sin egen homogena värld utan några egentligen störande moment utom då de själva väljer att kanske gå på bio eller slå på något slags samhällsprogram. Man beklagar sig över andras misär och behagar ibland att göra en insats när andan faller på. Idag har jag som sagt tänkt efter lite hur mycket man som enskild människa kan/bör engagera sig känslomässigt i andras liv. Man är ju sitt eget centrum och allt kretsar av naturliga skäl kring en själv. En tanke som slog mig i slutet av dagen, mitt i Warszawas rusningstid i tunnelbanan, var att alla dessa människor som väller fram har sina egna världar jag aldrig kommer att känna till. Stora och små problem angående ekonomi, familj, hälsa osv. Alla av lika stor betydelse. Ännu ett stream of consciousness-inlägg..herregud hur ska detta sluta..
super-symmetri på Polsk slutstation för tunnelbana
la musica from da r00ts
'Sist jag var i Polen fotograferade jag ett par polska folkmusiker i sitt esse, jag gillar folkumusik men polsk folkmusik är inte speciellt rolig..
Det bästa av Polen?
Efter en kväll av TP-frossa, spruckna knogar och blött hår så är jag nu hemma igen för att snabb-packa min väska. Ikväll flyger jag nämligen till Polen. I hela mitt liv har jag besökt Polen med samma ögon; jag har gått på museum, träffat släkten, shoppat och förstås ätit en massa mat. Idag har jag tänkt lite på vad Polen egentligen har att erbjuda i kulturväg, i huvudstaden borde ju rimligtvis finnas ett ganska stort utbud, eller? Deras populärmusik är visserligen inte något att skryta med och för att göra en grov generalisering så är de mest populära musikstilarna metal och hip-hop. På den klassiska fronten ser det mycket bättre ut, av tradition finns det många duktiga instrumentalister och kompositörer och en av nationens största stoltheter är utan tvekan Frédéric Chopin. Förutom det klassiska kan man också lyssna på någon av de många musik-poeterna som började dyka upp på 70-talet, förutsatt att man förstår vad de sjunger kanske. Det finns också en del bra jazz.
Men de fronter som polackerna generellt är bäst på är när det kommer till litteratur och film. Fantastiska poeter (där jag tidigare nämnt Szymborska), journalisten Ryszard Kapuściński och kreativa regissörer där några namnkunniga är Wajda, Kieslowski och Polanski. Detta inlägg börjar nu närmast likna ett slags name-dropping-företag men meningen var inte att göra någon djupgående analys utan bara just brainstorma för egen skull. Just det man får inte glömma tecknad polsk film, är det så att de gråa öststaterna för det mesta är bättre på att göra färgglad barnfilm? Jag tycker det känns som en rimlig teori. Hurra för ett über-generaliserande och onyanserat inlägg, hurra!
När jag kommer hem igen planerar jag att göra en lista på 2008s bästa album och konserter.
molotovcocktails och balkanmusik
Det är intressant att se hur en tillsynes helt oskyldig dag kan utvecklas till ett svettigt dansinferno. Gårdagen inleddes hyper-kristligt, jag spelade trumpet i Genarps kyrka, säga vad man vill men akustiken i en kyrka är himmelriket för en trumpetspelare, tacksammare publik får man också leta efter. Söndagar brukar också vara dagen då man egentligen inte behöver göra sig besväret att gå utanför dörren eftersom det ändå inte händer något. Men det svenniga påfundet skyltsöndag får igång stora som små ut i köphysterin, om man sedan adderar att det var 30 november, Karl XIIs dödsdag så får du den största folkfesten på hela året. I Lund har det i många år varit tradition att en grupp som kallar sig för 30 November-föreningen går runt i Lund och lägger ner kransar på olika betydelsefulla platser så som monumentet över Slaget vid Lund 1676. Igår var hur som helst en av de värsta motdemonstrationer som någonsin ägt rum detta datum, jag och en vän gick till platsen där hela spektaklet skulle äga rum och det var som att se en dålig film där scenen för hela skådespelet var något så malplacé som centralstationens parkering. Vi stod på en bits avstånd och försökte göra något slags socialpsykologiska analyser av vad det var som hände, sen började det att urarta och alla försök att analysera kravaller och gatstenar var förgäves. Jag känner ingen sympati med dessa krigare som tror att de kämpar för demokrati när de kastar smällare på polisens hästar och jag skrattar åt det paradoxala i rasisternas banderoll "Bevara yttrandefriheten!". Så jag och L gick därifrån till Julstöket på Kulturen, en stor kontrast.
Men målet med kvällen var ändå en konsert med Hojfen Balagan på Mejeriet. Vi tog balkan-gurun Goran Bregovics uttalande om balkanmusik på stort allvar ("Man måste dricka alkohol när man lyssnar på balkanmusik"). Det kanske ligger någonting i det, men samtidigt finns det få musikgenrer som kan få dig så hög på livet som balkan kan och då kanske man inte behöver alkohol. Det kommer att komma ett längre inlägg om musikstilars påverkan på humöret och när/hur/varför man ska lyssna på musik, senare. A bottle of wine still lies in my head..
hög på livet. balkanii
