helvetestratten

Aldrig förr har jag gjort så lite. Men i mitt huvud börjar stora illusioner att ta form, inom mig är jag kreativ och väntar bara på en trigger för att allt ska kunna anta fysisk form. Eftersom min framtid är oklar och min ambivalens är så grav att jag inte ens kan föreställa mig hur nästa månad ska se ut planerar jag istället decennier framåt. jag vill skriva, jag vill fotografera, jag vill stifta lagar, jag vill borra i mossar, resa västerut och österut, uppfinna nya saker, se alla filmer och läsa alla böcker, träffa intressanta människor och vara ensam, starta ett eget företag. Jag undrar om man måste vara banbrytande och tänka helt olikt alla andra för att kunna slå igenom idag, är det så att det som redan finns inte kan göras om därför att folk suktar efter nya meningar och vyer? Jag ser på hela livet som en lek, alla leker i samhället. All utbildning är lek, underhållning är i högsta grad en lek, politik och lagar är bara lek. Vi människor hittar på stadgar och regler för att kunna ha ett samhälle, men vad är det som säger att det måste vara på på det viset, varför skulle detta vara det smidigaste sättet att tillbringa en livstid på jorden. Det är nog med det här i bakhuvudet som gör att det för mig blir extra svårt att välja, när jag läst lite juridik kände jag bara att det är ett skämt och alla bara låtsas jobba med dessa textmassor för att kunna upprätthålla "samhället". Kanske borde jag välja det mest lekfulla av allt, det som inte bidrar till någonting egentligen, att skriva. Skrivandet är en otroligt komplex process som det, faktiskt, inte finns några regler för. De bästa texterna föds nog ändå när man vänder ut och in på sig själv och eliminerar slussen mellan sin hjärna och pappret. För det krävs nog mer än bara kunskap om grammatik och vokabulär.