helvetestratten

Jag håller på att explodera. På bara två dagar har jag fyllts av intryck och upplevelser så till den milda grad att jag inte ens kan uttrycka mig. Jag bär alltid med mig min Moleskine för inpulser av skrivlust, men för tillfället har jag känslan att vissa intryck inte är nämnbara än mindre möjliga att skriva ner. Detta för att det mesta i vardagen kretsar kring en själv och man i princip aldrig behöver reflektera över andra människors situationer. Dagens händelser utgör ett exempel; att i ena stunden besöka en polsk kyrkogård sedan besöka ett ålderdomshem med mer eller mindre tokiga åldringar som utgör de som samhället värderar som lägsta skiktet, för att slutligen sitta och äta middag hos en multimiljonär med en faiblesse för japanska svärd och franska bulldoggar. Att vandra på leriga bakgator i en polsk förort iförd sina nyköpta finskor som ska kunna fungera i möten med döden och i kapitalismens högborg där ingen stannar upp. Alla dessa intryck går om och in i varandra och skapar ett smärre kaos i min sambandscentral. Jag och säkert de flesta svenskar är vana vid att lugnt kunna leva i sin egen homogena värld utan några egentligen störande moment utom då de själva väljer att kanske gå på bio eller slå på något slags samhällsprogram. Man beklagar sig över andras misär och behagar ibland att göra en insats när andan faller på. Idag har jag som sagt tänkt efter lite hur mycket man som enskild människa kan/bör engagera sig känslomässigt i andras liv. Man är ju sitt eget centrum och allt kretsar av naturliga skäl kring en själv. En tanke som slog mig i slutet av dagen, mitt i Warszawas rusningstid i tunnelbanan, var att alla dessa människor som väller fram har sina egna världar jag aldrig kommer att känna till. Stora och små problem angående ekonomi, familj, hälsa osv. Alla av lika stor betydelse. Ännu ett stream of consciousness-inlägg..herregud hur ska detta sluta..