Min älskade skald, hjälp!
ja det där med utgång gick ju inte så himla bra och ännu om möjligt ännu sämre gick det med kyrkomusiken. Den lilla församlingens kantor faxade (!!) noter till mig idag och jag har alltså en och en halv dag på mig (om jag använder mig av natten) att lära mig låtar jag aldrig hört talas om. Och då intet ont anande, dyker min gamla strategi upp igen, jag gör ingenting åt det.. Är det ok att ringa och säga att man är för dålig för att kasta sten i glashus?
Men nu hade jag tänkt skriva lite om den polska poeten Wisława Szymborska, en fantastisk kvinna. När hon fick Nobelpriset i litteratur 1996 minns jag att min mamma köpte hennes diktsamling Aldrig två gånger (Bodin & Fjellströms tolking!), då när jag var sex år gammal älskade jag när mina föräldrar läste högt. Den första dikten jag fick höra handlade om en död skalbagge (Uppifrån Sett), det var inte en skildring likt Bauldelaires äckel-romantiskt naturalistiska dikt om kadavret, som förvisso också fascinerar mig enormt, utan en enkel, väldigt vacker allegori om vårt liv och döden med den döda skalbaggen som parabel. Jag antar att jag började gråta när mamma läst färdigt den för mig. Ett decennium senare när jag läste polska på gymnasiet fick vi i uppgift att översätta dikter och så fastnade jag för Szymborska ännu en gång. När jag läser hennes dikter kan jag känna det som man ibland upplever när man lyssnar på bra musik, att det går som rysningar över kroppen och ner i benen. Hon är så träffsäker och exakt med sina ord att man punkteras direkt, ofta är det ganska hemskt men utan att någonsin bli makabert. Nästan likt Per Lagerkvist men med större realism, utan de onda/goda elementen bara är hon och förklarar precis hur allting är, om man får ta sig friheten att göra jämförelser på det viset. Låna helst diktböckerna, jag tror att poesi vinner mycket på att vara i tryckt form där korrekta rad- och sidbyten utgör en stor del av upplevelsen. På internet kan det vara si och så med det.
godnatt
Kommentarer
Trackback
