helvetestratten

Kom nyss hem från en liten spelning på Kulturkrogen i Lund. Tanken var att gå ut men eftersom jag börjar jobba 08 imorgon kom jag fram till att sömn var ett gott alternativ. Hur som helst. Två gamla skolkamrater hade en akustisk spelning under tiden som vi hällde i oss vin och åt gratis mat, det kallades för "Höstmys" och visst var det mysigt med dämpad belysning och fin stämsång, i två låtar ungefär, sen fick jag små nervösa sammanbrott inom mig. Jag hatar bakgrundsmusik och lyssnar helst på musik aktivt och ostört eller på konserter där fokus är riktat mot scenen, därför är jag också för det mesta motståndare till "jazzpianisten-på-lunchen". Detta var något i den stilen, dessutom hade de lyckats välja ut låtar som lät som samma låt kvällen igenom med bara med paus var femte minut. Jag bryr mig inte om dåliga saker som alltid är samma, för de lägger jag inte ens märket till, men när bra kvalité och fina saker upprepas ad nauseam blir jag nästan förtvivlad. Det handlar inte om att säga att "omväxling förnöjer", det är mer som att saker som upprepas och ting som borde röra sig i alla riktningar men står stilla är helt ointressanta om man tvingas vara med under den linjära resan utan lutning eller fall.