helvetestratten

för ett tag sedan skrev jag om mitt förhållande till Marcel Proust och stor litteratur som är på gränsen till vad man kan hantera. Det är nämnligen så att jag har strandat i I skuggan av unga flickor i blom som är andra delen i romansviten På spaning efter den tid som flytt. Att läsa Proust är som att äta en alldeles för stor semla, mäktigt, och ger inget utrymme för egna tolkningar eller andra reflektioner än över hur överväldigande vackert språket är, Som en viss Olof Lagercrantz skrev så förbrukar Proust allt syre vilket gör hela läsandet till en ovanligt krävande process (även om man får igen det mesta om man väl ger sig hän), Men nu måste jag göra ett uppehåll. Med I skuggan...  som ständig kompanjon på nattygsbordet och på resan har jag knappt kunnat rikta tankarna mot annan litteratur, min frustration över att inte komma framåt har gjort mig avtrubbad. Läsandet får aldrig bli ett självändamål, den får inte ersätta vårt själsliga liv, för då leder den till passivitet och det är vad som nu skett. Att tillvarata sin egen kreativitet är mycket viktigare än att tillgodogöra sig andras.

Just på grund av detta måste jag gå på avgiftning och ta tag i de böcker jag försummat till fördel för ett verk som är mig övermäktigt. Dessutom har jag en massa kemi och fysik att läsa, som mer eller mindre omedvetet fått lida till fördel för en bok som jag alltför sällan tagit tag i men som ändå tagit min energi. I'm done.