intressanta teorier om oss jävliga människor
I fredags kom studenttidningen Lundagård igen. Det är faktiskt en bra tidning där det står om allt möjligt och omöjligt som sker i student-Lund. Reportagen varierar från artiklar om bombade universitet i mellanöstern till hur det går till i de hemliga student-sällskapen i den akademiska gräddan och vad man gör på SSKKs fester. Alltså en bra lokaltidning. I alla fall, i månadens nummer fanns en intressant artikel om varför 80-talister är den mest egoistiska, respektlösa och exhibitionistiska generationen i världshistorien och varför alla mår så himla dåligt hela tiden. I artikeln kan man nästan tolka det som att det är de ekonomiska krisernas fel att alla är knäppa. Men jag vill gärna ta det ett steg längre och bortse från enbart ekonomiska faktorer. Jag tror att mycket handlar om tekniken som finns som skapar oändliga valmöjligheter för de stackars människorna. Internet gör oss medvetna och kunskap finns i överflöd. Man ska vara smart och konstnärligt lagd, hitta en intressant utbildning som man gör klart snabbt och enkelt under tiden som man festar varje veckoslut och skapar sig ett stort entourage. 300 vänner på Facebook och en personlig blogg. Innan man får ett välbetalt jobb ska man helst ha hunnit resa ett par varv runt jorden (eller åtminstone till Australien). Att äga iPhone och spejsade kläder är optimum.En grov generalisering kan tyckas, men om jag kollar vad som hände med folket i min klass från gymnasiet så verkar de flesta sträva efter just allt detta. Mallen är uppsatt, problemet är bara att mallen är väldigt stor och vid. Jag inser också att den här bloggen är ett stort skämt där jag bara fabulerar med ord för min egen skull. Ett slags självförverkligande? Nog om detta, läs artikeln, dålig svenska, bra innehåll.
Igår var jag på en riktigt bra klubb, M.A.D på Smålands nation. Det var premiär och en del dömde ut den i förväg och sa att det skulle vara äcklig amerikansk trance men istället var det süperb house/techno. DJ Unofficial var visserligen inte konstant ett med tekniken och ibland var det nästan som uppehåll i vissa övergångar. Men det kompenserades rejält av fina crescendon som fick folk att tokdansa. Jag blev knuffad med tinningen före in mot det kantiga DJ-båset. Men trots små blessyrer måste jag ändå säga att det var en bra kväll.
Imorgon är det måndag igen, men jag ser det hellre som att det snart är fredag igen. Yes!
David Shrigley säger allting så bra.
Igår var jag på en riktigt bra klubb, M.A.D på Smålands nation. Det var premiär och en del dömde ut den i förväg och sa att det skulle vara äcklig amerikansk trance men istället var det süperb house/techno. DJ Unofficial var visserligen inte konstant ett med tekniken och ibland var det nästan som uppehåll i vissa övergångar. Men det kompenserades rejält av fina crescendon som fick folk att tokdansa. Jag blev knuffad med tinningen före in mot det kantiga DJ-båset. Men trots små blessyrer måste jag ändå säga att det var en bra kväll.
Imorgon är det måndag igen, men jag ser det hellre som att det snart är fredag igen. Yes!
David Shrigley säger allting så bra.
scenic cynical world
Efter att ha sett detta bildspel från DNs hemsida vill man bara dö. Speciellt när den bilden på den fina kossan kommer och nästa bild är en hamburgare. Ackompanjerat med sorgsen pianomusik. lol
Idag har jag hämtat min 120mm Holga-rulle från framkallning, så nu ska jag fixa belysning och göra egna kopior. svart/vit it is.
lo-fi it is.
Idag har jag hämtat min 120mm Holga-rulle från framkallning, så nu ska jag fixa belysning och göra egna kopior. svart/vit it is.
lo-fi it is.
noppa ett ögonbryn?
Igår kunde man på radio höra att det enligt en ny undersökning framkommit att 6 av 10 tjejer pressas på sex på nätet, så kallad grooming. Jag har en längre tid inbillat mig att grooming betyder vårda eller styla ofta i maskulint sammanhang. Men helt plötsligt kommer alltså detta engelska låneord och får två svenska betydelser, där det ena får innebörden noppa ögonbrynen och det andra pressa barn på sex. Likställer man dessa två handlingar eller vill man få män att bli skogshuggare igen eller är det så att orden har tagit slut så man helt enkelt får börja om från början?
Tänk om man helt plötsligt hade två betydelser för alla ord. T.ex: att kräkas även betydde lämna barnen på dagis.
Väldigt märkligt. Det kanske heter grooming i många olika sammanhang i UK men måste Svenska språket då adaptera detta?
håhåjaja.....
child abuse?
Tänk om man helt plötsligt hade två betydelser för alla ord. T.ex: att kräkas även betydde lämna barnen på dagis.
Väldigt märkligt. Det kanske heter grooming i många olika sammanhang i UK men måste Svenska språket då adaptera detta?
håhåjaja.....
child abuse?
våldsromantisering
Jag satt idag och ordnade om lite bland årets bilder på min hårddisk och tittade lite i mappen från min Polen-resa i december då jag fann ett ypperligt exempel på polsk design. Men jag hade velat förbättra designen lite genom att göra så att man tände och släckte på avtryckaren. Mycket coolare. Undrar vem som köper en sån här lampa?
OPK del 1
Det är irriterande med människor som är onödigt pk, och sen när blev det en dålig sak att skratta? Det är bra och nyttigt att skratta.
Idag skrattar jag åt skåningar på fest, deras kläder, poser och namn på mingelbilder. Detta genom den eminenta mingel-avdelningen på Ystads Allehandas hemsida. YA är en lokaltidning enligt konstens alla regler. Prenumererar man på den tidningen behöver man aldrig igen köpa seriealbum och liknande. Det roligaste var nästan när de i december lanserade web-tv med klipp på luciakandidater från bl.a Skurup, Sjöbo och Tomelilla. lyteskomik på en banal, men ack så underhållande nivå!
Igår var jag på 90-tals-klubb på Smålands nation. Det gör jag aldrig om. 90-talet var en mellanålder inom alla områden. Musiken och kläderna bestod till största del av plast och hårgelé. Att dansa med ironi är en svårt och onödigt att lära sig, jag föreslår att alla spotify:ar fram låten Scatman och försöker svänga sina lurviga, inte det allra lättaste.
lokaltidningen minglar=underhållning
Igår var jag på 90-tals-klubb på Smålands nation. Det gör jag aldrig om. 90-talet var en mellanålder inom alla områden. Musiken och kläderna bestod till största del av plast och hårgelé. Att dansa med ironi är en svårt och onödigt att lära sig, jag föreslår att alla spotify:ar fram låten Scatman och försöker svänga sina lurviga, inte det allra lättaste.
lokaltidningen minglar=underhållning
impact 1337
Jag sitter mitt emot min kära mor och gör bankärenden här hemma när hon plötsligt utbrister "Fuck! - datorn stängde av sig" varpå jag mumlar att "jaja, PC..man kan ju inte ha en PC" hon replikerar "PC? snarare jävla CP".
Detta scenario är bara ett i raden av märkliga yttranden från hennes sida, ofta hör jag hur hon adapterar mitt och min systers vokabulär för att sedan blanda det med fackspråk från juridik och medicin. Jag tror inte ens att hon lägger märket till denna urholkning av sitt språk själv och jag vet inte heller ifall hon förstår graden av ironi när jag häver ur mig uttryck på leet-språket. Eller när jag bara är fett gangstah och försöker memorera rap-texter som jag sedan repeterar högt på långpromenader. Undrar hur länge jag kommer kunna hålla i sär mitt formella vokabulär från min sjukligt oseriösa sida som hämtar inspiration från http://www.urbandictionary.com/
Rich? I'm already that
Gangsta, get a gat
Hit a head in a hat
Call that a riddle rap
Shit, f**k the chitter chat
Gangsta, get a gat
Hit a head in a hat
Call that a riddle rap
Shit, f**k the chitter chat
peace
galan måste bort!
Det är mig helt oförståeligt att det fortfarande existerar galor och pristävlingar om vilken som var den bästa artisten, bästa filmen, bästa skådespelaren etc. De senaste fem åren har utbudet av musik och film ökat med tusentals procent och ändå ska det finnas en jury som sitter och nominerar fyra objekt för att sedan välja ut en vinnare. Det är ganska sjukt. Dessutom inom ett så otroligt subjektivt ämne som smak. Har juryn bra smak?
Sjukt dålig smak säger jag.
Annars tycker jag personligen att De Ofrivilliga är den bästa filmen av de nominerade till Guldbaggen ikväll.
tj1ng!
orka nischa sig?
Jag läste en ganska hemsk sak igår. Svenska filminstituet (SFI), en stiftelse som till stor del finansieras av svenska staten, hade beslutat sig för hur det årliga stödet på ca 27 miljoner kronor till filmproduktion under 2009 ska fördelas. Man kanske helst hade önskat att det legat i statens intresse att försöka främja någonslags mångfald i det kommersiella filmutbudet eller åtminstone film som främjar tänkande hos publiken. Istället läser jag att Götakanal 3 drar vinstlotten och får 9 miljoner att leka med. Josef Fares med mästerverk som Kopps och Jalla! Jalla! på meritlistan får också 9 miljoner till sin nya film som än så länge är utan titel. Slutligen får den Beck - i stormens öga 8,1 miljoner kronor. Det blir den 26:e beck-filmen som görs i vårt land, och visst, varför ändra på vinnande koncept.
Något är ruttet i ett land där folk inte orkar tänka i nya banor. Där till och med något sådant som konst görs till en miljardindustrier vars främsta uppgift är att tilltala så många som möjligt och dra in pengar. Jag förstår att pengar är det som får allt att gå runt och att allt till syvende og sidst handlar om att tjäna pengar på sitt arbete. Men varför varför varför låter vi det gå ut över konsten.
Tänk om man istället fördelat de 27 miljoner kronorna till 27 olika regissörer. Det hade säkert inte gett fantastiska resultat i alla 27 fallen, men säkert så mycket trevligare än 100 beck-filmer. Det finns begåvade regissörer och fotografer i Sverige! Varför vågar man inte satsa. Jag börjar nästan fundera i konspirationsteori-banor, tänk om att är noga planerat av staten för att stegvis fördumma befolkningen. Allt som visas på tv är koncept som finns i vartenda land från Island till Nya Zeeland. Och på biograferna sitter vi nöjda med en Cola i handen och glor på Göta Anal 15. Ibland börjar man nästan undra. När blev det fel att rikta sig till en mindre publik? det behöver inte bli publiksuccé för att visa på kvalitén i en film.
Jag märker av min sömnbrist nu. Ett par timmar på gym, ett par timmar intensivt läsande och jag är en knäckt kvinna. Jag önskar att se en tok-bra film inom en snar framtid. Idag såg jag The Curius Case of Benjamin Button , intressant historia men taffligt framställd, är min korta recension. Ha ha. godnatt!
orwell är poppis
haha, det här var dagens humorinslag. jag tror att gänget bakom The Pirate Bay är ett roligt släkte.
off-topic
Gott nytt år och välkommen till 2009! Nyårsafton var mysig i år också. Varje gång jag vaknar efter kl 11 känner jag mig som en dålig människa som bara sover bort mitt liv. Idag vaknade jag 12, alltså hade jag redan låtit 12 timmar av det nya året flyta förbi, varav jag ägnat 8 timmar åt sömn. Usch.
En tradition i min familj är att se på nyårskonserten som sänds på TV direkt från Wien och när vi som bäst sitter där fäller min far, efter en stunds empirisk iakttagelse, kommentaren om könsfördelningen i orkestern; "Nästan alla är ju män, spelar kvinnor så dåligt?". Varpå resten av familjen genast ger honom mothugg för att försvara kvinnorna. Just Wienerfilharmonikerna är ett specialfall då den från året den startades 1842 inte hade en enda kvinnlig medlem förrän 1997 men än idag skymtar inte nämnvärt många kvinnor på orkesterstolarna. Av vad jag kan döma så är det som vanligt mest män som blir kända proffsmusiker, och det gäller inte bara inom den klassiska genren som nog alla vet. Det beror inte på att män generellt sett är bättre utan på hur samhället faktiskt ser ut, traditionen att män ska kunna hävda sig osv. Det smärtar mig att det på folkhögskolor i Sverige ofta finns särskilda "tjejlinjer", det skulle inte behövas men jag vet att det än så länge kanske är nödvändigt ont. När gick på gymnasiet så hade vi otaliga diskussioner hur mycket bättre män var på att spela. När jag lyssnar på exempelvis Chopin, min favorit av kompositörer för pianomusik, så hör jag direkt om det är en kvinnlig eller manlig pianist som tolkar hans verk. Och jag vet inte vad det beror på, det är inte att det låter sämre men kvinnor och män spelar på olika sätt. Kan man inte bara nöja sig med att det är så och sluta jämföra i onödan?
Nog av mitt amatör-genus-analyserande. Nu ska jag ta en långpromenad!
jul-koma
Aldrig förr har jag gjort så lite. Men i mitt huvud börjar stora illusioner att ta form, inom mig är jag kreativ och väntar bara på en trigger för att allt ska kunna anta fysisk form. Eftersom min framtid är oklar och min ambivalens är så grav att jag inte ens kan föreställa mig hur nästa månad ska se ut planerar jag istället decennier framåt. jag vill skriva, jag vill fotografera, jag vill stifta lagar, jag vill borra i mossar, resa västerut och österut, uppfinna nya saker, se alla filmer och läsa alla böcker, träffa intressanta människor och vara ensam, starta ett eget företag. Jag undrar om man måste vara banbrytande och tänka helt olikt alla andra för att kunna slå igenom idag, är det så att det som redan finns inte kan göras om därför att folk suktar efter nya meningar och vyer? Jag ser på hela livet som en lek, alla leker i samhället. All utbildning är lek, underhållning är i högsta grad en lek, politik och lagar är bara lek. Vi människor hittar på stadgar och regler för att kunna ha ett samhälle, men vad är det som säger att det måste vara på på det viset, varför skulle detta vara det smidigaste sättet att tillbringa en livstid på jorden. Det är nog med det här i bakhuvudet som gör att det för mig blir extra svårt att välja, när jag läst lite juridik kände jag bara att det är ett skämt och alla bara låtsas jobba med dessa textmassor för att kunna upprätthålla "samhället". Kanske borde jag välja det mest lekfulla av allt, det som inte bidrar till någonting egentligen, att skriva. Skrivandet är en otroligt komplex process som det, faktiskt, inte finns några regler för. De bästa texterna föds nog ändå när man vänder ut och in på sig själv och eliminerar slussen mellan sin hjärna och pappret. För det krävs nog mer än bara kunskap om grammatik och vokabulär.
Jag jobbar på det.
fin symbolik, jaja
re: hype (hajp?)
Jag läser på aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article3915275.ab) att det nu blivit populärt bland recensenterna att såga hyper så fort som möjligt. Har de bara den fundamentala mänskliga längtan efter att vara unika eller är de verkligen av ett annat släkte, möjligen en kombination? Jag undrar hur många gånger man låtit betyget i en recension avgöra valet av bok, film, musik etc. "De säger att den där filmen ska vara bra" - "Jaha, man kanske skulle se den då."
Julen har förresten varit här, god jul, bästa presenten var ett par skinn-handskar eftersom jag annars låter mina händer vara bara och spricka i kylan, vilket de visserligen gör i alla fall efter en tid. Jag har inte handlat kläder på ett halvår men man kanske borde hjälpa till i kampen mot finanskriser och köra en ordentlig shoppingrunda i mellandagsrean? Samtidigt kan jag inte riktigt hålla med om att enda lösningen ut ur alla finansproblem är ökad konsumtion, man kommer aldrig kunna grunda hela välfärden på köphets, kanske ökad handel med tjänster och icke fysiska ting. Mer om mina fantastiska ekonomi-teorier en annan gång.
Jag frågar också mig själv vad man bör göra på nyårsafton.
julafton hemma, när kommer låten Green Christmas?
Berusning i hypens hetta
Säkert har de flesta år i mitt liv innehållit en och en annan hype, men aldrig förut har jag lagt märket till dem så som i år. För att name-droppa lite så har vi Björn Gustafsson, Batman; The Dark Knight, Glasvegas, Nordpolen, MGMT, vampyrer, finanskrisen 08, Skåne-jordbävningen, välgörenhet, Blondinbella, Spotify, iPhone ....osv osv Observerar man fenomenet hype kan man likna det vid ett mindre vansinne, ofta startar det på en ganska indie nivå som sedan hetsas upp i större medier och sedan exploderar (eller lever vidare). Det mest irriterande är media och recensenterna som bara lyssnar på varandra, ingen vill uttala en egentlig åsikt av rädsla för att senare bli dömda vilket resulterar i otroligt oengagerade recensioner som kopieras i tidning efter tidning för att till slut läsas av människor som tror att detta är en bra smak/åsikt att adaptera. Det är helt obegripligt att en massa tänkande människor i ett demokratiskt land plötsligt lägger ner tankeverksamheten och följer flocken i frågor om musik- och filmsmak etc. Som jag skrivit i tidigare inlägg så måste människor lyssna mer på sig själva, mindre på andra och känna efter själv vad som verkligen tilltalar dem. Sen är det skillnad på saker som verkligen är bra och kvalité och sådant som bara är framhetsat som "senaste grejen".
Nuförtiden, i internerans tid, har det blivit mycket lättare att skapa fler hyper på kortare tid, nu existerar verkligen begreppet "känd över en natt" på riktigt, alla har idag tillgång till information 24/7 och alla vill ha allting nu i obegränsad upplaga. Jag kan märka det på mina egna behov som också blivit närmast maniska just under det gångna året. Jag kan inte nöja mig med så mycket musik som behövs utan ska varje dag hitta ett nytt favoritband och söker dagligen för först hitta det nya och intressanta. Ingen människa kan lyssna aktivt på 80 GB musik men vi känner ändå behovet efter att ha det. När jag försöker tänka sunt på vad jag egentligen håller på med kommer jag fram till att mitt handlande är ett slags utveckling på samlarinstinkten och det faktum att det finns ständig tillgång på en vara som jag sätter främst av materiella njutningar; music. Jag kommer inte sluta hetsa i mitt sökande på musik och media kommer aldrig sluta att hetsa för att hitta (=skapa) en ny fluga.
Nu är det dags för den första julmaten, adjö.
Detet, min undermedvetna terrorist.
Jag har varit på en liten glögg-tillställning och trots den överväldigande jul-mysigheten blir min hjärnas reaktion alltid den motsatta. Förmodligen har något blivit helt fel, för ofta i gemytliga sammanhang blir jag som mest deppad, min hjärna ger en reversibel reaktion och det är ganska otrevligt. Jag fäller cyniska kommentarer och kan inte riktigt spela med i de trevliga samtalsämnena, kanske vill mitt undermedvetna sabotera. Jag vet ju hur jag ska bete mig väluppfostrat i sociala sammanhang, men när någon säger att "Mamma Mia är en fantastisk film" så tappar jag masken och hjärnan hakar upp sig som den brukar när jag är ställd inför en retorisk strid. Jag plockar fram mina adjektiv-vapen och totalsågar även den vänligaste människans uttalanden som kanske inte ens från början var menade att ta på så stort allvar. Jag är inte elak, jag vill bara att någon ska säga emot och tycka tvärtom.
För att lätta upp stämningen lite har jag därför tagit tag i mina Polen-foton och redigerat lite kyrkogårdsbilder. Det är tillfredsställande med korrekta kontraster och feta färger. Smakprov på en cool bild finns nedan. godnatt
ah, julefrid över nejden rår.. .
I år har jag gjort en liten specialare, helst av allt hade jag låtit bli att köpa julklappar överhuvudtaget dels för att det är dyrt och dels för att det är hemskt tråkigt. Men folk har då en tendens att tro att man inte bryr sig eller är snål och därför har jag i alla år varit illa tvungen att julhetsa precis som resten av befolkningen, trängas och svettas i butiker med andra människor och sedan låtsas att man köpte "sånt som man själv skulle vilja ha, det är tanken som räknas"-presenter. Men i år blir det inget i den stilen. I år har jag varit en kreativ pysseltomte och gjort egna presenter. Eftersom ingen jag känner läser den här bloggen än så kan jag ju avslöja att jag tryckt tröjor. Jag har köpt textilfärg och tagit fram mina estetiska anlag, resultatet är helt fantastiskt måste jag säga, sjukt snyggt. Bilder kommer senare.
Annars då? Jo igår var min plan att handla lite kläder men det gick helt i stöpet efter en kvart ungefär. Jag fick små neurotiska sammanbrott av affärernas bakgrundsmusik. Julmusiken. Hur fungerar det för alla expediter? Blir de sjuka i huvudet efter december månad? det hade jag nog blivit, jag gillar julmusik men inte julskval, alldeles fruktansvärt usch.
mvh eder surtant i cyber
enade vi stå. ibland.
Jag iakttar med stort intresse väst-människors sätt att agera i ovanliga situationer. En sådan situation skapades ca 06.25 denna morgon. Jag vaknade av att böckerna överst i min bokhylla trillade ner på golvet, hela mitt rum var försatt i svängningar och som nyvaken är det inte lätt att vara rationell. Jag fann snart ordet jordbävning i mitt avdomnade vokabulär och låg kvar ett par sekunder för att vara säker på att jag levde, sen kom min mor infarande med en tydlig ton av panik i rösten, ganska förståeligt med tanke på att hon bodde i San Fransisco några år som barn. Men dessa få sekunder av kaos i våra kontinentplattor är inget om man sedan jämför med stormen som följer. I media och på arbeten Skåne runt, samtalsämnet idag, imorgon och veckor framöver kommer att vara varje människas personliga version av vad som hände just deras morgon den 16 december 2008. På Sydsvenskan hade nära 500 människor "kommenterat" jordbävningen under de 15 minuter artikeln då hunnit ligga uppe. Det intressanta var att alla sa samma sak och att de på något sätt kände sig tvungna att berätta, skapa samhörighet. Samma fenomen har kunnat beskådas efter andra händelser som Stormen, Tsunamin, Då när grannen brann inne etc. Och oftast är rösterna man hör inte förfärade eller skakade, utan istället med en tydligen accent av äventyrslusta och spänning. Att vältra sig i andra människors olycka är en annan otroligt osmaklig företeelse bland folk på senare tiden, men det hör egentligen inte till det ämne jag nu först och främst ville beröra.
Får vi inte nog spänning av filmerna vi ser och i böckerna vi läser?
wow
Igår kom jag tillbaka från min strapats i Stockholm helt utmattad efter Nobelfesten dagen innan. När folk säger att Nobelfesten är festernas fest är det ingen överdrift, festligare och muntrare tillställning har jag aldrig varit med om. Dagen såg ut såhär:
Jag gick upp kl 9 och åt ordentlig frukost. Sedan promenerade jag ner mot Stureplan där jag bokat en frisörtid kl 11.30, lite tidigt kanske men sen var å andra sidan resten av dagen fri. Uppsättningen tog ca en timme och sen vågade jag inte röra mig av rädsla för att allt skulle förstöras, så klart började det att regna lite senare så jag köpte ett paraply. Resten av dagen promenerade jag bara runt i stan och gick tillbaka till vandrarhemmet vid 15 för att vila, klä på mig och lite annat.
Efter 17 tog jag en buss mot Stadshuset men kom inte så långt eftersom trafiken så småningom stängdes av, så jag promenerade ca 100 meter och stod sedan vid entrén i väntan på min kavaljer, morfar, som skulle anlända från konserthuset med buss. Ice cold. Jag såg hur folk droppade in och Mona Sahlin såg oförskämt nöjd ut, usch. Efter att jag krånglat av mig min kappa och bytt skor började vi dra oss mot Blå Hallen och på signal intog folk sina platser, allt var synbart extremt planerat utan att man kände sig vallad med tvång. Bord 64 med herr Somell till bordet, mycket fin utsikt över både honnören och trappan. Hederfolket vandrade ner för trappan till tonerna av två trumpetare och orgel, jag försökte le men det resulterade bara i okontrollerade ryckningar i ansiktet. En slags dold nervositet? Efter två skålar i champagne kommer första delen av underhållningen och eftersom det är Mozart är det såklart ganska buskis, har alltid förvånats över de som försökt göra om hans operor till något annat än vad de faktiskt är, det här är som det ska vara. Sen kommer förrätten, ah! Samtalsämnena under kvällen ändras väldigt snabbt men det mest intressanta är att diskutera mat. För att göra detta inlägg läsbart hoppas jag genast över till huvudrätten som är en slags 90-tals-kreation och som min kavaljer uttrycker det "Jaha, kött, sås, potatis och grönsaker-resten är bara detaljer". Riktigt så enkelt är det ju förstås inte men huvudrätten konkurrerades ut totalt av vinet Chateau Moulinet 2000, ett helt fantastiskt vin. Efter ännu lite mer underhållning och otroligt trevliga konversationer, beundrar jag ljussättningen i Blå Hallen och konstaterar att jag matchar min sjal perfekt med den röd/gröna kombinationen. yes. Sedan släcks det ner och efterrätten och isfacklor promenerar ner för trappan. Detta är ett skådespel i sig, lite overkligt. Till sist och bäst kommer alltså Poire Belle Helene (=ingefär/vaniljkokta päron med en slags chokladövertäckt kaka och glass). Dessertvinet smäller högst ikväll, Beerenauslese Chardonnay, Helmut Lang 2006 , hela bord 64 och förmodligen resten av festfolket sitter i ett glitterbestrött rökmoln hänförda av smakexplosioner och lycka. Kvällen går fort och innan jag hinner säga kaffekopp så är det dags för dans. Ett par valser senare fyller vi på med champagne i Prinsens Galleri, där kan man skymta VIP-rummet som döljs endast med ett tunt draperi av tulpaner(?!) Alla intressanta människor passerar förbi och jag ägnar en stor del av kvällen åt att bara titta på hur t.ex Le Clézio beter sig på party. Resten av kvällen orkar jag inte skriva om utan bevarar det för eget ändamål. Jag tar i alla fall cykeltaxi hem, lätt värt 50 kr. Så han får 100 istället. Ja detta var kvällen i stora drag, jag kommer förmodligen att dra referenser till detta länge. Och jag måste få tag på vinerna. Göra en Proust.
hej
Ko-stall V.S Blå Hallen
Ännu ett exempel på min totala på oförmåga att hantera kontraster i livet började formas idag. På onsdag ska jag på Nobelfesten och högtidsdräkt är ju som bekant dress code. Till vardags har jag nästan alltid jeans och min stil är ganska minimal och subtil, jag är inte bra på bling bling. Dessutom jobbar jag med att vaccinera kor och det är inte så himla glamoröst. Men nu är målet alltså att ösa på med allt guld och glitter som går att hitta. Jag började så försiktigt att putsa mina svarta skor, vädra långkappan, låta sy upp en sjal och försöka välja smycken. Min kära mor har rotat fram sina auktionsfynd och nu ska jag alltså välja. Guld eller silver? Stenar eller slätt? Antikt eller nytt? Detta är verkligen ett sinnessjukt lyxproblem och jag äcklas lite av mig själv.
estetiken i sten, död och förfall
Nu är jag äntligen hemma igen. Min tanke var egentligen att gå till Smålands nation ikväll och dansa till Roland M. Dill, men med 20 minuters marginal fick jag ge upp ganska snart. Nu ska jag bara redigera alla bilder jag tagit, en del helt fantastiska, det brukar vara så när jag varit i Polen. Jag har fotograferat enbart i RAW-format och delvis helt manuellt så kvalitén ska det inte heller vara något fel på.
Igår, fredag, besökte jag Warszawas judiska begravningsplats, inte för något annat skäl än att jag är intresserad av olika begravningsplatser. Varför detta morbida intresse kan ju vara en befogad fråga. Kyrkogårdar är stilla och tysta områden som finns till för att bevara minnen genom att göra en fysisk plats för att försöka förbinda sig själv med den som inte längre existerar. Atmosfären går inte att finna någon annanstans. Förutom detta så är det ofta väldigt vackra platser med många olika väl genomtänkta små monument av olika art där föreningen av natur och människoverk är väldigt harmonisk. Warszawas judiska kyrkogård är en mycket stor plats bakom höga murar och med en robust järnport mitt inne i stan precis vid gränsen till det som under kriget utgjorde Warszawas getto. När man börjar gå längs grusplanen vid huvudingången möts man av en mur gjord av gamla, delvis krossade gravstenar som omringar de nya gravarna som tillkommit de senaste 60 åren, dessa gravar är inte särskilt många. Bara några meter in slungas man hundra år bakåt i tiden, tidsglappet gör ont att reflektera över. Buskar och träd växer fritt något som lett till att gravstenar står snett eller trillat sönder, det finns inga ordentliga gångvägar förutom den stenlagda huvudallén som sponsrats av olika människor. Ett stilla vemod ligger över området där de som skulle kommit hit för att sköta om gravarna dog en för tidig död, på fel sätt, fel tid och fel plats. De som ligger här har inga efterlevande. På svenska kristna kyrkogårdar råder oftast extrem ordning och sjukligt skapande av symmetri i naturen, här på Cmentarz Żydowski finns bara naturens egen symmetri och det kan störa sinnet hos de flesta, inklusive mig själv jag började genast planera det bästa sättet att rädda denna plats som inom några decennier kommer att existera endast i form av grus och gräs. Även om platsen är otroligt fascinerande som den är nu så borde det ligga i det judiska samfundets intresse att försöka göra något åt förfallet som jag mest genom en fotografs ögon dokumenterat.
Obelisk som tudelats och landat.
En ganska talande bild
här sitter ingen mer
p.s bilderna är inte färdiga så kolla på www.flickr.com/photos/ToveK för att få the real deal sen.
ord som går över och in i varandra
Jag håller på att explodera. På bara två dagar har jag fyllts av intryck och upplevelser så till den milda grad att jag inte ens kan uttrycka mig. Jag bär alltid med mig min Moleskine för inpulser av skrivlust, men för tillfället har jag känslan att vissa intryck inte är nämnbara än mindre möjliga att skriva ner. Detta för att det mesta i vardagen kretsar kring en själv och man i princip aldrig behöver reflektera över andra människors situationer. Dagens händelser utgör ett exempel; att i ena stunden besöka en polsk kyrkogård sedan besöka ett ålderdomshem med mer eller mindre tokiga åldringar som utgör de som samhället värderar som lägsta skiktet, för att slutligen sitta och äta middag hos en multimiljonär med en faiblesse för japanska svärd och franska bulldoggar. Att vandra på leriga bakgator i en polsk förort iförd sina nyköpta finskor som ska kunna fungera i möten med döden och i kapitalismens högborg där ingen stannar upp. Alla dessa intryck går om och in i varandra och skapar ett smärre kaos i min sambandscentral. Jag och säkert de flesta svenskar är vana vid att lugnt kunna leva i sin egen homogena värld utan några egentligen störande moment utom då de själva väljer att kanske gå på bio eller slå på något slags samhällsprogram. Man beklagar sig över andras misär och behagar ibland att göra en insats när andan faller på. Idag har jag som sagt tänkt efter lite hur mycket man som enskild människa kan/bör engagera sig känslomässigt i andras liv. Man är ju sitt eget centrum och allt kretsar av naturliga skäl kring en själv. En tanke som slog mig i slutet av dagen, mitt i Warszawas rusningstid i tunnelbanan, var att alla dessa människor som väller fram har sina egna världar jag aldrig kommer att känna till. Stora och små problem angående ekonomi, familj, hälsa osv. Alla av lika stor betydelse. Ännu ett stream of consciousness-inlägg..herregud hur ska detta sluta..
super-symmetri på Polsk slutstation för tunnelbana
